Om Jenny

Jag ska försöka berätta så koncentrerat som möjligt
om mig och min bakgrund 💬

....men här kommer den allra snabbaste beskrivningen: 

☑ Född 1977 - därmed tillhör jag den grupp av kvinnor som får diagnos som vuxen!

☑ Norrländska i mitt hjärta - fast jag har noll koll på hur man klarar sig utan el 😂

☑ Gift sedan 2006, levt med samma kärlek sedan 2001. Han är "My person" (Greys Anatomy referat)

☑ Mamma till tre barn, alla har diagnoser

☑ Högskoleexamen i Medie- och kommunikationsvetenskap (MKV, Jönköping), men har aldrig jobbat en dag som den informatör jag ville bli pga. skada.

☑ Diagnoserad 2012 (add), 2021 Autismspektrumtillstånd nivå 1/Autism i barndomen
☑ Favoritområden av "specialintresse"/kunskap är: mobiltelefoner (teknik), kontorsgrejer (pennor/papper/färg), skrivmaskiner/datorer - allt med knappar! Är grymt snabb på tangentbordet och skriver flytande och snabbt.

☑ Stimming stil: plockar/kliar mig i håret, grejar med tungan i munnen/på tänder, lyssnar mentalt på musik

☑ Ser mig som realist, uppriktig, linjär, spetsfokuserad, 

För den som gillar att läsa så kommer en mer djupgående redogörelse här:

Jag är en av många vuxna kvinnor runtom i världen som levt större delen av livet ovetandes om att jag faktiskt inte är knepig eller dum. Jag bara funkar annorlunda då jag tillhör de 2-3% av vuxna som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Faktum är att jag har två, säkert fler ändå, eftersom samsjuklighet vid autism och/eller adhd är mycket vanligt och snittet ligger på cirka 3 diagnoser ✅

Jag var ett livligt, glatt barn som var rätt gränslös där på 80-talet då jag växte upp. Jag minns min barndom som rolig och utan bekymmer, fast vid närmare eftertanke så stämde det inte. För jag hamnade ju ofta i konstiga situationer som jag antingen skapat själv, eller lyckats hamna i på grund av andra livliga kompisar. Jag var den där präktiga, duktiga flickan som skötte skolan (för ingen av mina föräldrar begrep direkt nåt av vare sig matematik eller NO), ville ha en egen moppe, ville ha en kille och hänga med scouterna. Ja faktum är att jag har nog alltid sökt efter ett sammanhang under hela livet, och jag ansträngt mig hårt att just passa in. Det som många uppfattar som käckt och spontant, är egentligen en arbetsstil som krävt mycket anpassningar och framför allt kamouflering eller maskering som det kallas inom både autism- och adhd-världen.

Min röda tråd genom vuxenlivet har varit att jag levt som en dagslända - jag har växlat mellan jobb, studier och föräldraledighet som en slags coping-mekanism för att fixa vuxenlivet. Och som det har kostat energi, främst i form av återkommande utmattningsepisoder vilket jag inte förstått eller sett ett samband kring förrän jag började intresserad mig för min adhd-diagnos som gavs 2012. Då hade vi just utrett vårt äldsta barn som fick en autismdiagnos men då kallades det Aspergers syndrom/högfungerande autism. Idag använder man inte de koderna utan utgår från termen Autismspektrumtillstånd (dsm-5). 

I samma veva som min utredning gjordes, fick jag även svar på varför jag hade problem med smärta och domningar efter en smäll mot nacken. Det visade sig ha bildats en mycket stor cysta i min ryggmärgskanal så det krävdes operation snarast möjligast. Återhämtningen efter den dekompressionen i skallen tog nästan ett år, så min adhd diagnos föll liksom i glömska och det dröjde många år innan jag förstod att jag borde verkligen lära mig mer om vad den innebar, särskilt då jag skulle börja arbetsträna och behövde anpassningar. Hos min överläkare inom psykiatrin fick jag en mer ingående förklaring att den variant av adhd jag har kallas ouppmärksam form, ett annat ord för det är add, och här kände jag betydligt mer igen de svårigheter som beskrivs: svårt att komma igång, (startmotorn är lite opålitlig brukar jag säga), svårt att hushålla med energin, svårt att se helheten, svårt att hålla ordning och komma ihåg vad som ska göras. Jag har ingen yttre överaktivitet utan min rastlöshet är mental och skapar lättare stress och ångest. Det är svårt att bibehålla uppmärksamhet och koncentrationen. Däremot när jag brinner för något - ja då _brinner_ jag! Jag slukar böcker, tittar på videos, ja det finns inget stopp.  

Under tio års tid pågick min arbetsförmågeutredning, och den kom liksom aldrig framåt trots att jag hade haft praktik, träffat arbetsterapeut efter arbetsterapeut. Varje bedömning hade liknande resultat - min energinivå är alltför ojämn, och det var inte viljan det var fel på. Tvärtom. Jag ville gärna vara alla till lags men jag kunde inte fördela min energinivå på ett bra sätt för att orka vara på "jobb", ta hand om barnen och sköta hemmet. Jag räckte på nåt vis aldrig till och dessutom kände jag att den sociala delen var mycket jobbig i vissa fall, ja jag tyckte det ofta hände att det skar sig med andra, att personkemin inte klaffade. Och det blev ju mer tydligt då barnen var olika gamla, gick på olika skolor och därmed blev det en ganska stor social omkrets av pedagoger att hantera - plus de som följde med sjukvården. Jag upplevde att jag sakta drunknade. 

De tillfällen som jag drabbats av utmattningssyndrom i dess kliniska bemärkelse är flera. Den första slog till 2007, sedan kom de med jämna mellanrum: 2011, 2015, 2018, 2021 och nu har jag just upplevt en ny episod. Till sist fick jag rådet av en väninna att utreda autism, och före dess hade tanken aldrig slagit mig att jag skulle vara autistisk. Det är nämligen rätt vanligt att man jämför sig med andra man känner som har en sådan diagnos eller sett på andra ställen/film/media. Märkligt nog så kände jag inte igen mig i min äldste son, fast vi både är mycket rutinbundna och rätt så linjära i vårt tänk. Att mitt sätt att hänga tvätt, dammsuga, och planera ledighet in i minsta detalj var ett mycket uppstyrt och fyrkantigt beteende som talar för autism ;) Min psykolog på vuxenpsykiatrin höll tack och lov med mig när jag framförde mina funderingar, främst för att jag kunde koppla detta till att målet var att finna en möjlig orsak till varför jag inte fixar att ens arbetsträna eller tar mig framåt i vardagen.

Det var en stor lättnad när återgivningen bekräftade alla misstankar, fast då blev jag förstås orolig att jag inte upplevde mig "tillräckligt autistisk". Det här är en vanlig känsla bland oss vuxna kvinnor har jag märkt i mina facebook-grupper.

Sammantaget så vill jag förklara att det som många inte vet, är att båda diagnoserna kostar mycket energi, och vid just autism så kostar precis allt i ens vardag. Det kostar att vakna, kliva upp, börja klä på sig, att ordna frukost, ja varenda liten rörelse suger energi. Detta är anledningen till att många autister är outgrundligt trötta - i perioder mer eller mindre och ofta en orsak till något som helt enkelt benämns "autistic burnout". Så det kanske inte är så konstigt att Du är trött, för hjärnan hos en autist tar in alla intryck vare sig den vill eller ej.